Hallå! Innebär "ett öppet och tolerant samhälle" verkligen att en till synes välskapt människa inte bara får anse sej vara född i fel kropp ("fånge i sin egen kropp") utan att bli förföljd och misshandlad - utan även att det öppna och toleranta samhället också måste bekräfta den föreställningen? Eller innebär det att vi måste acceptera vilka könsbegrepp som helst? Observera att Vanessa Lopez (se klippet längst ner) inte längre tror att en kan vara född i fel kropp och därför ångrar det jag kallat västerländsk könsstympning - men de nya, subjektiva könsbegreppen omhuldar hon dock.
Den nyutkomna boken Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld - med sedvanligt politiskt korrekt undergivenhet recenserad i DN och Expressen - är det perfekta exemplet på dagens modesyn: Den ytterst vettiga pappa som inte tror på att dottern Michelle "egentligen" är den Måns hon känner sej som - och den kompis som inte tror på att en tjej "egentligen" kan vara kille - måste i toleransens, öppenhetens och människokärlekens namn underkasta sej det "faktum" att folk ÄR och måste betraktas som vad de KÄNNER sej som.
[Tillagt 21/11: Vanessa ångrar sin könskorrigering (TV4-klippet som jag la här tidigare har tagits bort av TV4) - men inte de nya könsbegrepp som gör det möjligt för henom att tänka sej som en tjej med snopp, även om hen tydligen helst skulle se, och inför framtiden tror på, helt avskaffade könsbegrepp (ungefär som rasbegreppet avskaffats)].
Ett öppet och tolerant samhälle innebär att du ska respektera din medmänniska. De "nya" könsbegreppen är framtagna för att beskriva olika sätt att vara människa på, som alltid existerat men inte pratats om. För att kunna tala om något måste vi ha gemensamma begrepp för det. Att du inte vill acceptera att olika könsidentiteter (fler än två) är ett verkligt neurologiskt fenomen som är vetenskapligt bevisat är ditt problem. Din subjektiva tro, till skillnad från empirisk vetenskaplig forskning, ger dig ingen auktoritet att diskvalificera den medicinska expertisen. Det vore som om du menar att någon som pga utvecklingsstörning har en mental ålder på tre år skulle vara straffmyndig efter 15 levnadsår. Lyckligtvis har inte transsexualitet någon korrelation med mental retardation eller psykisk störning (vilket den medicinska vetenskapen slutligen fastställt) så du bör fundera ett extra varv på vem som bör omyndigförklaras i frågan- vi som vet bättre, eller du...
SvaraRaderaJa, men ett öppet och tolerant samhälle innebär ju inte att jag behöver hålla med min respekterade och värderade medmänniska om allt, inte ens beträffande vad hen påstår om sej själv. (Inte mer än vad du håller med mej om i alla fall - vad är det annars för vits med anställningsintervjuer, CV-dokumentation och referenstagningar?) Inte ens beträffande medmänniskans föreställningar om att vara Guds barn, Kleopatra reinkarnerad eller en delfin i människokropp (jodå, det finns i övrigt fullt friska och välfungerande människor som har för sej såna saker).
SvaraRaderaDet har väl alltid funnits miljoner sätt att vara människa på. Det har t.o.m. funnits miljoner sätt att vara man på. Men inte har vi plockat fram miljoner könsbegrepp för det! Om vi skiljer på könsidentitet (upplevt kön) och könstillhörighet (verkligt kön) - som förvisso kan sammanfalla och idealt sammanfaller - kan jag förvisso acceptera en hel hoper könsidentiteter, men inte att dessa ska tillåtas sabotera de grundläggande könsbegreppen och könstillhörigheterna man och kvinna (motsvarande hane och hona).
Min auktoritet som svensklärare säger mej att den som vill definiera man som något annat än hane av arten människa har en del ytterligare hemarbete att göra, och min läsning av Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson gör mej rätt skeptisk till åtskillig "innepsykologi". (Josefsson tror själv att psykologer och psykiatriker, trots att just de borde veta bättre, är ovanligt hemfallna åt grupptryck och grupptänkande, även om han inte tar just det här exemplet). Men på Newsmills tid gick både David Eberhard, överläkare i psykiatri, och Marc Bygdenman, överläkare i kirurgi, till storms mot läran om "barnafödande män", så särskilt imponerade tycks inte alla experter av facket vara heller. (Minns dessutom epoker när luthersk eller marxistisk ortodoxi dominerade våra lärosäten - queerologin tycks spela en liknande roll idag, även om inte allt, inte förr i världen heller, genomgående behöver vara lika dåraktigt).
Roligt att du själv tar upp åldersfrågan - det är ju tidigare jag som använt just den för att visa att inga undantag i världen (som t.ex. det du nämner) har fått oss att riva upp och subjektifiera det grundläggande åldersbegreppet. Jag kan inte gå omkring och hävda att jag är 25, 12 eller 70 år för att jag "känner mej" som en 25-åring eller är intelligent som en 12-åring eller presterar fysiskt som en 70-åring. Jag har alltid varit öppen för olika slag av undantag, men det som nu händer - och som Vanessa Lopez tydligt demonstrerar - är att folk egentligen drömmer om att avskaffa könsbegreppen ö.h.t. (ungefär som rasbegreppen vad gäller människor), som om det skulle lösa jämställdhetsproblemen att inte längre ha några begrepp att utvärdera förbättringar eller försämringar utifrån...
F.ö. vet en ju aldrig vilka föreställningar en ska "respektera" mest: Vanessa Lopez att en egentligen inte kan vara född i fel kropp (vilket inte heller jag tror) men att folk med snopp och biologiska pappor ändå på något sätt kan vara kvinnor - eller synen att även folk utan uppenbara missbildningar kan vara "födda i fel kropp" och därför måste erbjudas jättestora beskärningar (vissa skulle kalla det västerländska könsstympningar) för att de ska kunna må bra och "vara sej själva". Patientföreningen Benjamin, typ. Eller synen att folk måste få välja, för om en säger att folk som föder barn inte kan vara män så "tvingar en dessa att sterilisera sej".
Jag tycker verkligen inte att du eller den åberopade vetenskapliga expertisen vet bättre än jag vad innebörden i orden "man" resp. "kvinna" bör vara, men jag vill å andra sidan inte omyndigförklara dej - eller den - för det ;o).
Kan inte svara på allt, det här blir långt nog ändå.
SvaraRaderaDet lustiga med åldersargumentet är ju att om du ÄR fyra år mentalt (eller en delfin) behöver du inte formulera det själv eftersom folk förstår det ändå med tanke på uppförandet... De mentala skillnaderna mellan honor och hanar av människosläktet är inte så himla stora och uppförandet kan variera väldigt mycket, speciellt över tid och social kontext m.m., vilket gör det väldigt lätt att tro att transsexualism är samma sak som att känna ett andligt släktskap med ett djur som t.ex. "tigermannen" men om han verkligen vore en tiger (mentalt) skulle han inte bry sig om att skaffa morrhår och svans för han skulle tro att han redan har det (och förmodligen vara en samhällsfara...;)
Precis som transsexuella många gånger tror att de har kroppsdelar som inte finns tills de upptäcker att de saknas och känner sig stympade just för att de föddes utan. Men hur mycket vi än uppför oss som de män eller kvinnor vi är kommer ingen att tro på det eftersom de ser något annat. En "manhaftig" kvinna exempelvis. En tiger eller delfins mentala förmågor (och kanske framförallt verbala) skiljer sig ganska mycket från oss människor, medan män och kvinnor av samma mentala utvecklingsnivå inte skiljer sig så mycket alls. Därför skiljer professionen på sådana som tigermannen och transsexuella, även om du inte gör det.
För att kommunicera detta med att vara född med en kropp som saknar vissa kroppsdelar och har andra som inte passar behöver man ord. Om jag förstår dig rätt är ett av dina problem alltså att ett ord kan betyda två saker? Som svenskalärare borde du väl veta att det finns många ord i svenska språket som betyder flera olika saker? Ett exempel är "val" som både kan vara ett djur eller en handling (substantiv/verb). HUR kan vi ha ETT ord som betyder FLERA saker??? Hur förklarar du det för barnen i skolan måntro? ;)
Poängen är att orden "man" resp. "kvinna" traditionellt har använts synonymt med någons könsorgan men det funkar ju inte (längre) eftersom en person kan uppfattas som kvinna resp. man (eller oklart vilket) utan att ha "rätt" könsorgan liksom någon kan identifiera sig själv med kroppar som har ett annat könsorgan än vad hen faktiskt har. Detta är inget man väljer. Hjärnan har en förmåga att automatisera vissa saker som exempelvis vem eller vilka man identifierar sig med och känner sig "lika som" även om "verkligheten" är en annan. Somliga är adopterade och har en annan hudfärg än sina föräldrar, en del personer föds utan armar och/eller ben. Man kan välja att acceptera det och klara sig rätt bra ändå och kanske t.o.m. bättre än om man släpar runt på proteser men det kan också vara rätt skönt att få ha proteserna i ett försök att bättre passa in i normen. Det går inte att jämföra rakt av men det är den liknelse som passar bäst in på mig själv som transperson; jag har gjort vissa anpassningar för att känna mig mer "normal" enligt den kropp som min hjärna upplever att jag borde ha fått men inte fick. Det gör att omgivningen bemöter mig på ett sätt jag kan känna igen mig själv i, istället för att de liksom pratar med någon annan fast de pratar med mig. Tänkt dig att du är skådespelare och du även privat måste agera som din karaktär istället för att vara dig själv. Det kan bli jobbigt i längden.